Höftleden

Jaha. Så här länge höll det.

Var på väg nerför trappan i Borgeby. Just i svängen stod en blomma, så jag blev tvungen att släppa taget i ledstången och ta ett steg inåt för att undvika den. Där var steget alldeles för smalt och det fanns ingen halklist eller liknande. Dessutom var det extremt halt.

Rutsch!

Jag halkade till och föll helt handlöst nerför resten av trappan. Slog mig något förfärligt. Blev verkligen livrädd för att ha slagit sönder höfterna. Fick upp handen till ledstången till slut och lyckades få stopp på fallet precis innan jag skulle slå i golvet längst ner.

Det fick bli ilfärd till lasarettet. Efter sex timmars väntetid med verkligt svåra smärtor fick jag veta att antagligen inget var brutet. Höftlederna verkade också ha klarat sig. Men minst sex veckors rehabilitering fick jag räkna med. Kryckor. Ont. Ont. Ont!

Nu har några veckor gått. Värsta värken i höftlederna har släppt. Däremot tilltar värken i ländrygg, nacke och huvud. Jag har hela tiden en molande, otäck huvudvärk som aldrig släpper. Äter värktabletter kontinuerligt. Något jag aldrig gjorde, ens när jag hade det som svårast före operationerna – då jag var i stort sett helt invalidiserad. Det är bara det att tabletterna inte hjälper något vidare. De tar bort det allra allra värsta av värken. Men det mesta är kvar ändå.

Värken i rygg, nacke och huvud ska undersökas vidare. Förhoppningsvis går det att göra något åt den. Men risken är väl stor att jag får dras med den resten av livet. Usch! Känns rätt hopplöst just nu!

Kontaktade fastighetsägaren, som naturligtvis försöker slingra sig ifrån ansvar genom att säga att han inte har något avtal med mig. Det har han inte heller, men han måste väl ansvara för att lokalen är säker att vistas i? Den där trappan är farlig och det är inte klokt att det inte går att hålla i ledstången hela vägen ner!

Har för hårda skosulor. Får värk i höfterna när jag går. Jobbigt.

Har fått specialtillverkade inlägg som ska ge foten bättre stöd – men det är inte här problemet ligger. Det är själva sulan. Den är alldeles för hård och stum.

Jag har skaffat ett par walkingskor som ska ge mycket svikt. Det räcker inte. Har fått tips av ortopedtekniker att köpa marathonskor (finns det skor för varje tillfälle numer?) men har inte hunnit prova ännu. De ska ha mycket mer sviktande sulor eftersom de är gjorda för att springa på asfalt.

Det låter bra – det är asfalt jag för det mesta går på. Så jag hoppas ännu – men har verkligen väldigt ont just nu. Det är ju vinterskorna som ställer till problemen – före vintern gick jag i mina gamla walkingskor som gav bra svikt men är väldigt slitna för övrigt. De nya har mycket sämre sulor. Hårdare.

Hoppas jag hittar några som fungerar. De nya walkingskorna är annars väldigt sköna. Lätta, det känns nästan som att sväva fram. Och ger foten bra stöd. Om de bara inte var så hårda…

Ska försöka få ortopedteknikerna att lägga på ett skikt med bättre svikt i under själva inlägget – har sett sådana och tror de skulle kunna göra litet nytta. Hoppas det, för nu vill jag verkligen börja gå ordentligt igen. Utan att få värk av det!

Hej alla vänner och läsare!

Jag har inte skrivit på länge, eftersom jag har haft en litet jobbig period med mycket värk i händerna pga karpaltunnelproblem. Därför har det varit svårt att skriva mycket. Även andra svårigheter för det ju med sig…

Nu vill jag tacka för alla bra,  nyttiga och trevliga kommentarer som kommit den senaste tiden. Samtidigt ber jag om ursäkt för att jag inte svarat tidigare. Jag har fått mängder av spam och tyvärr har en del äkta kommentarer drunknat i dem. Jag gick igenom hundratals nu och hittade flera riktiga kommentarer bland spammen.

En litet lustig kommentar fanns där också, skriven på extremt dålig engelska av någon med ett helt annat modersmål (skulle jag tro) – som påpekade att mina sidor är så fulla av stavfel att det nätt och jämnt är möjligt att läsa dem. Tja – vad sägs? Jag fick mig ett gott skratt mitt i influensan eller vad det är jag har så ont i alla leder och muskler av.

Ha det bra i aprilvädret (ja, det kommer tidigt här nere i södra Sverige)!

Madeleine

Jo minsann! Nu får vi våra fiskar varma!

Här snöar för fullt, just när de värsta snöhögarna äntligen transporterats bort från sta’n. Klass I-varning över Skåne (bl.a.). Väl motiverad gissar jag, när jag ser ut genom fönstret. Annars har snöbilarna kört i skytteltrafik i många dagar nu för att få bort de enorma snöberg som samlats här och där i sta’n. Oftast på parkeringsplatser. Handikapplatserna verkar man ha lagt på först, av någon anledning. Det finns rätt få redan från början, så litet onödigt kan det ju tyckas. Men någonstans måste ju den där snön ligga, så alla får väl släppa till litet. Och jag kanske mest lägger märke till de där blockerade handikapplatserna – säkert är många vanliga p-platser också blockerade. Och kan man inte köra över huvud taget, har man ju inte stor användning för några p-platser heller…

Klaga ska man inte. En så här vit och vacker jul var det enormt länge sedan vi hade. Till och med skidföre, bara man är beredd att spåra själv. Och snön har verkligen legat länge nu!

Promenaderna har varit litet begränsade på sista tiden dock. Det märks på konditionen. Det blir till att ta nya tag, nu på det nya året. Gott nytt år till alla! Ha det bra och använd de där halkskydden! Det är ändå fullt på akutmottagningarna, så det är bäst att hålla sig uppe!

Gick just en härlig promenad. Det gick bra, trots att det bitvis var mycket halt. Skönt var det, fast en aning fuktigt och råkallt. Men solen kom fram och lyste vår väg, så det kändes riktigt skönt.

Långa bitar fick vi pulsa. Det verkar inte som om Lunds kommun snöröjer många av de mindre gångvägarna. Men så mycket snö som det kommit nu de senaste veckorna, kanske det är någorlunda lätt att förstå.

Det är litet obehagligt att gå i djupsnö på grund av risken för att fötterna ska glida undan med snön. Men en stor fördel har det: underlaget blir ju mycket mer sviktande. Precis vad jag behöver! Det gör stor skillnad för hur ont jag får av promenaden. Och därför kom jag också hem vid ganska gott mod och nästan helt utan värk. Härligt!

Nu blir det snart handboll. Tänk att svenskorna klarat sig så bra – final i eftermiddag! Men först blir det bronsmatch – hoppas danskorna inte är alltför nedslagna av förlusten igår…

Benen i kors. Det får man inte. Då kan höfterna hoppa ur led. Så det är klart jag är försiktig.

Men varför hamnar benen så när man glider i snön? Det borde ju finnas många möjliga lägen att hamna i, när man halkar till. Men varenda gång glider benen ihop och det slutar med att de hamnar i kors. Det är konstigt.

Ena foten börjar glida. Alltid in mot den andra. Och så sätter jag i den andra foten för att få stöd och inte stå på öronen. I kors! Jo! Jag lovar! Det blir alltid så! Alldeles av sig självt. Och så tappar jag nästan balansen och faller ihop i en hög med benen fortfarande i kors. Det är väl då lederna hoppar ur kan jag tro.

Hittills har det ju gått bra, som väl är. Men modden gör att fötterna slirar litet för nästan varje steg. Och det är då risken är som störst. Måste ha något med tyngdpunkten att göra.

Balansen? Den tappar man ju, när fötterna glider så där. Har inte fallit omkull. Ännu. Ut måste man ju, så det är bara att hålla tummarna.

Tur att jag inte cyklar! Hur hjulen skulle slira i den där djupa modden kan jag bara tänka mig! Och se också – när andra cyklar. Eller försöker. Cykelbanorna är för det mesta inte plogade, så cyklar gör man så här års ofta i körbanorna. Läskigt! När man kör bil måste man vara mycket uppmärksam. Plötsligt halkar en cyklist till och kliver av cykeln mitt i gatan.

Annars är det härligt julväder! Tänk! Att det kan vara så vackert! Och alldeles vitt är det. Snöar litet till med jämna mellanrum, så snön hinner inte bli grå och smutsig. Härligt!

Var hos läkaren i förra veckan. Hon, som är så bra. Ja, det är hon fortfarande.

Undersökte handlederna och kom fram till samma sak som jag – carpaltunnelbesvär. Inte artros. Hon var ganska säker, med tanke på hur problemen uppstått – båda på en gång, som direkt resultat av cyklingen. Jag håller med, så om det blir bättre nu, utgår jag från att det stämmer.

”Operation?” frågade hon, mest för formens skull tror jag. Satt färdig att börja skriva remiss, när jag frågade om det inte finns något man kan prova innan man opererar.

Det slutade med att jag fick inflammationshämmande medicin (vanlig ibuprofen, med tanke på hur jag reagerade för starkare saker i den vägen, före operationerna för artros i höftlederna) och remiss till ortopedteknisk avdelning för att prova ut handskenor (det blev ju bara ett litet tillägg i remissen, eftersom jag redan hade en för att prova ut inlägg till skorna).

Åkte dit nästa dag för att lämna in remissen. Ja, jag trodde ju att det kanske kunde gå litet snabbare på så sätt. Men ack – vad jag bedrog mig!

”Stängt i dag på grund av utbildning. Välkommen i morgon!” – ungefär så stod det på dörren, när jag äntligen lyckats parkera och ta mig in. Tur att jag åtminstone kommit med bil, annars hade det verkligen varit misslyckat. Nu kunde jag åtminstone utnyttja resan genom att gå på apoteket, som jag också behövde.

Men resultatet har blivit att jag ännu inte kommit dit, så remissen ligger i min handväska nu. Och där gör den ju ingen större nytta. Nu är det jag som får skärpa mig!

Annars har jag fortfarande svårt att hitta något sätt att röra mig. Halt som synden är det ute och jag kan inte gå för långt. Då får jag genast värk i fötterna och höftlederna. Dessutom verkar min ryggvärk vara på väg tillbaka. Inte så uppmuntrande och det är verkligen inget jag vill trigga igång igen.

För övrigt har vi riktig vinter här nere sedan flera veckor. Det är första gången sedan jag flyttade till Skåne (snart tio år sedan) som det är vinter nästan hela november. Förut har eventuell riktigt vinter börjat i februari. Till och med slutet av februari ibland.

Vackert är det. Men cykeln får stå. Jag törs inte. Knappt vågar jag promenera. Är det fegt? Men jag har med knapp nöd undgått att halka omkull riktigt ordentligt. Och jag är väldigt rädd om mina nya höftleder.

Jo, det är klart jag går. Jag sitter ju inte inne hela tiden. Men jag tänker mig för var och hur. Och hur långt. Och det är ju en begränsning i sig…

Hur ska man träna för att inte den stackars lilla kondition man lyckats skaffa sig helt ska gå ner till noll igen?

Ja, jag bara undrar! Det går inte att cykla i snömodden. Faktiskt vore det alldeles för riskabelt. Gå är inte lätt det heller – speciellt inte när jag har så svårt att hitta fungerande vinterskor.

Har gått igenom de skoaffärer som finns i och omkring Lund. Det finns stadiga skor med höga skaft (inte så behagligt med lågskor i kyla och snö) – men de har ingen dämpning att tala om. Och det behöver jag.

När jag inte lyckades hitta några lämpliga skor, köpte jag till sist ett par stadiga sulor. Och visst blir det litet lättare att gå när foten har ordentligt stöd. Men jag får fortfarande rejält ont av stötarna.

Har gått litet med dem men kan i alla fall inte gå för långt.

Har också pratat med min läkare, som säger att jag kan gå till sjukgymnast, men i så fall i Ystad. Litet långt att åka, kanske flera gånger i veckan, för att träna. Finns ju på närmare håll. Får fråga vidare…

Var inne på ortopedisk skobutik här i Lund i dag. Ganska nedslående tyvärr. De hade skor, även med litet högre skaft. Med ganska bra stöd för foten. Men svikten? Jag behöver ju ganska bra svikt för att inte mina nya höftleder ska ta alltför mycket stryk.

Under sommarhalvåret går det bra. Walkingskor fungerar oftast alldeles utmärkt, är uppbyggda och ger både stöd och bra svikt. Ovärderligt vid promenader på hårt underlag – vilket det är alltsom oftast i sta’n. Hårda trottoarer, hårda gator, hårda betonggolv i butiker och inomhuscentra.

Men vintertid får vi artrosdrabbade tydligen finna oss i att avstå från svikten. Till förmån för höga skaft på skorna. Och lågskor i djupsnö har väl aldrig varit ett bra alternativ. Så vi får ta stötarna mot våra nya leder. Tyvärr.

Bästa alternativ jag hittade blev faktiskt platta stadiga skor (de jag redan har, alltså) med inlägg. Ska få specialutprovade inlägg så småningom, men till dess måste jag också leva… så ett par standard, med bra form – fast tyvärr inte heller de med tillräcklig svikt. Det fanns faktiskt ett par med litet bättre svikt (fast bara under hälen) – men de passade inte min fot så bra, så jag kunde inte välja dem.

Tror jag ska ta jobb hos ett skoföretag. Vi kanske inte är så många – så kan man ju tycka vid första ögonkastet. Men det beror ju faktiskt på hur man räknar. Nästan 14 000 höftledsoperationer per år – bara i Sverige. Men alla som  inte är opererade utan ”bara” har besvär då? Då blir vi hundratusentals. Men man kan ju sälja skor i övriga Europa också – många behöver vinterskor. Och i USA gör man ett par hundra tusen operationer av höftleder varje år (och det finns ju verkligen vinterklimat i USA). Och så är det ju inte bara höftlederna man kan ha problem med. Det finns ju knän, fötter, ryggar…

Ja, där ligger nog min stora möjlighet. Utveckla skor. Jag vet vad jag pratar om. Någon som vill anställa mig?

Känner mig litet bättre i dag. Skönt! Ledprotesen verkar helt ok. Nu är det handleden som är värst. Värken där vill inte ge sig fast jag bestämt mig för att det är karpaltunneln som spökar, men inser att det skulle kunna vara artros som är grunden även till det. Hoppas inte, men ska försöka ordna en tid för röntgen. Behöver ju i alla fall veta, kanske skulle det gå att mota olle i grind denna gång.

Annars töar det i dag. Det har varit så vackert i många dagar nu, men så fort temperaturen går över noll börjar det ju bli grått och snön ser så där hopsjunken ut. Men goda nyheter: det ska snöa igen i dag. Så då blir det väl vitt igen!

En stor varning dock till alla oss med artros eller nyinsatta leder (eller svårt att gå av andra skäl): det blir halt! Tö på dagen, frysgrader på natten… en farlig kombination. Så var mycket försiktiga! Det ska jag själv försöka vara också. Så hörs vi med goda och uppmuntrande nyheter hoppas jag!